Kapitel 2

Oskar Bengtsson drabbas av tvivel och vi går en promenad med taxen Bruce.
 Löpsedlar basunerar ut nyheten om ett UFO-fenomen.

”Hörrö du Oskar Bengtsson, är du riktigt klok? Hur kan du tro att du har snackat med Strindberg? Men det hade jag ju gjort! Du hör väl hur omöjligt det låter.”Jag hade tagit ut en sjukdag för att djävlas med finansministern och för att få lite ordning på min skalle.

Jag befann mig i sängen, mitt i smeten i centrala Staden, fyra trappor upp. Syftet var att låta mina tankar vandra ut genom fönstret och ännu längre ut i kosmos och där finna svaret på mitt grubbleri.

Det gamla äppelträdet var det första tankarna fastnade på. Trädet hade upplevt mer av Malmö än vad jag någonsin skulle göra. Det härstammade från 1800 -talets mitt, då här rådde en sömnig landsbygd. Nu dignade trädet av massa oätliga röda äpplen och att göra äppelkaka på dem var följaktligen en omöjlighet, så skörden hamnade i soptunnorna. Därefter skulle den gröna lövmassan vandra samma väg som äpplena, sen kom den nakna tiden. Då stod trädet och sov och då kunde man se rakt in i alla fönster på grannhusets övre våning. Så småningom skulle trädet vakna till och bli rosavitt någon vecka, sedan skifta till ljusgrönt som övergick till ett bedövande grön massa och det var då damen som måste vara gyllenbrun över hela kroppen kröp ut i sin fönsternisch.

I fönstrets överkant kunde tanken fara ut utan risk för att fastna i den gröna massan. Då hamnar den på hustaket bland fönsterkuporna och deras djupa fönsternischer. Nischer som nu är fyllda med halvvissna blommor och därtill är det ingen gyllene dam i sikte. En meter ovanför fönsterkuporna tar taket slut och kosmos tar vid. Visserligen störs vyn av en osedvanligt ful ventilationstrumma, en rostig TV-antenn, en jätteparabol och en 3G-mast med vidhängande klumpar. Hustrun och jag hade haft livliga diskussioner om den farliga ”3G-strålningen.”Jag hade hävdat att vårt äppleträd är en levande varningsskylt, det vill säga att om strålningen från masten verkligen är farlig så skulle trädet kola vippen långt innan vi hinner bli skadade och om träder faller, ja då kan vi också fälla masten. För en gångs skull så köpte hon mitt argument.

Tankarna for över taknocken och hamnade bland de grå molnen. Det var här jag skulle försöka hitta bevis på att jag hade pratat med August Strindberg. Vad jag vet så hade jag aldrig tidigare drömt en sådan detaljerad dröm. Jag har aldrig gått och kokat kaffe i sömnen, aldrig pratat i telefonen i sömnen men jag hade pratat i telefonen med någon och jag hade kokat kaffe. Så mycket visste jag. Jag visste också att ingen tidigare hade snackat i telefonen med någon som var död och att jag aldrig hade varit schizofren. Tankens utflykt till kosmos hade gjort mig gott. Jag kallade hem tanken och bäddade sängen och gick ned för att äta frukost.

Jag kan ej vistas i ett kök utan att lyssna på radion och P1 skall det vara. Kan inte äta frukost utan att läsa morgontidningen. Där satt jag vid köksbordet vilande mina fötter på en stol och brottades med Sydsvenskan. Tuggade på en härlig leverpastejdubbelmacka som jag sköljde ned med Skånes bidrag till svensk kultur, Zoégas Skånerost med ett stänk av Skånemejeriers förträffliga 1,5 % mjölk.

”Läget är förträffligt Oskar.”Detta att prata högt med sig själv är något som min hustru har lärt mig. Man gör det inte för att man får så bra svar utan för att man levandegör saker och ting.

”Mobiltelefontrafiken i Skåne, Jylland och Bornholm var utslagen i natt mellan kl.01: 16 och 01: 59. Ingen kan förstå varför”, meddelade P1:s nyhetsuppläsare.

Jag föll nästan i koma. Lugnet var borta. Jag hade fått en bekräftelse på mitt samtal med Strindberg. Jag for upp från köksbordet med dunder och brak, en stol stjälpte och taxen började skälla. Han trodde förmodligen att det var en invasion av något slag på gång. Själv dansade jag omkring i köket skrikande: ”Jag är inte schizofren, jag är inte galen.”

Taxen skällde ändå mer för nu var ju husse uppenbarligen galen. När jag hade lugnat ner mig var nyhetsutsändningen slut och jag hade nog bara hört en bråkdel av denna nyhet som bara jag visste vidden av. Taxen gav mig en lång blick med sina bruna ögon, de skrek ut ”så där får du inte göra”och sen hoppade han upp i fåtöljen och intog sovläget. Själv började jag patrullera runt i köket, funderande på vad jag skulle göra. Kanske ringa till pressen och meddela sanningen om nattens telefoniavbrott, men vem skulle tro mig? Alternativt behålla det för mig själv och göra mitt livs grej. Först skulle jag slänga mig ut på Internet för att ta reda på vad experterna trodde om nattens händelse. Utifrån det skulle jag sedan ta ställning till vad jag skulle göra. En sak visste jag, och det var att jag måste få monopol på herr Strindberg nya liv.

Taxen började gny vid dörren. Det var dags för pissrundan. En fördel med hundpromenader kan vara att man går ned till hundens varvantal. Hos mig snurrade det ganska fort och att komma ned till Taxens varvantal vore bra.

Jag har glömt att presentera Taxen. Han heter Bruce efter hårdrocksstjärnan Bruce Dickinson. Han har bedjande stora bruna ögon och en svans som kan fara som en piskmaskin. Han är ett arvegods från hårdrockarsonen. Sonen är inte död men han flyttade till en lyhörd lägenhet och det klarade inte Bruce av. Ett pip i trapphuset renderar ett ståtligt taxskall och hot om uppsägning.

Bruce slängde sig på första bästa stolpe. Snabbt konstaterade han att han behövde pensla över stolpen med sina dofter. Det är nu hundägaren har den stora chansen. Chansen att gå på taxvarv eller köra på. Jag valde taxvarven och anpassade mig till hans snusningar och tempo. Vara hund i denna stad är en välsignelse, överallt finns det en massa godis och härliga dofter. Vi människor ser det som skräp och stank, men inte en tax. Bruce stack ned nosen i en McDonald’s-strut och slickade i sig nåt, själv studerade jag ett antal små plastpåsars dans i virvelvinden. Dessa plastpåsar har placerat ut sig i hela staden och tar alla chanser att visa upp sin dansförmåga. Min favorit var en gul påse som hade en fantastisk uppvisning. Han skulle briljera med avslutningen och landade på vindrutan på en passerande bil. Resultatet blev att Malmö begåvades med mera skräp, när bilen for in i en lyktstolpe och plastpåsen blev lite sargad.

Hundrundan jag hade valt innehåller mycket att titta på, vilket gör det lättare att anpassa sig till taxtempo. Direkt runt hörnet låg min frisör, med ansning av ögonbrynen som specialitet och han är därtill en stor odlingsentusiast. Här brukar det inte vara några spännande dofter. Kinesen var nästa anhalt. Han spelade på V-75 med grannen och hade följdriktigt några spelautomater i sin restaurang. Här brukar Bruce försöka tigga av stamgästerna vid ölbordet, så man får alltid lov att vara bestämd. Nästa hörn var en konkursdrabbad hörna, under de fem åren jag och Bruce patrullerat denna sträcka så hade det funnits fyra olika affärer där. Nu var det en satellittillbehörsaffär, och det var bara att hoppas att de skulle ha större lycka. Sträckan framför oss innehöll, två frisörer, en fotvårdsklinik, en pantbank, en resebyrå, en butik som handlade med begagnade kameror, två affärer med festblåsor och två restauranger, allt på 375 m. Efter att ha ögonätit detta utbud så var jag definitivt nere på taxvarv och det började bli dags för att ta ställning till herr Strindberg .

Bruce hjälpte mig tillbaka till jorden genom att få korn på en doft av löptik och började dra i kopplet och skämma ut oss med sitt gälla skall. Vi rundade hörnet i full fart och det fanns ingen söt tik där, utan istället en löpsedel från stadens kvällstidning som skrek ut ”Hemlig makt slog ut telefonnätet i natt.”För endast 10 kr kunde man läsa en intervju med en expert från FAD som förklarade nattens mysterium. Då beslöt jag mig. Om denna skittidning kunde tjäna pengar på något de inte visste något om, då skulle jag ta mig tusan, tjäna mycket pengar på något jag visste mycket om.