Kapitel 1
Det ringer från himmelriket.
Tack vare 3G-telefonin lär Oskar Bengtsson herr Strindberg använda Word.
Mobiltelefonen ringde. Genom sömnens dimmor förstod jag att det inte var väckningsfunktionen som spökade. Det var en idiot som ringde mitt i natten. Självklart slog jag av telefonen utan att svara och återvände till det ljuva mörkrets värld. Då ringde det igen. Denna gång blev jag klarvaken och beslöt mig för att skälla ut idioten.
”Vad i helvete menar ni med att ringa mitt i natten”, skrek jag i telefonen så att hustrun flög upp, käpprak sängen, och undrade vad som stod på.
”Det är bara någon idiot som ringer,” tröstade jag henne och hon föll som en stock tillbaka mellan lakanen och fortsatte sågandet, medan jag vände mig till telefonen och utan att väcka hustrun, och undrade vem som var i andra ändan.
”Det är Strindberg.”
”Jag känner ingen Strindberg.”
”August Strindberg, författaren.”
”Han är död.”
”Ja, jag är död och ringer från himmelriket”
”Människa sluta och driv med mig! Nu lägger jag på och ring inte upp igen!”
”Vänta, vänta. Låt mig förklara. Visst är ni Oskar Bengtsson.”
”Jo.”
”Jag behöver eder hjälp.”
”Ni skojar.”
Den så kallade August Strindberg blev nu ytterst irriterad och jag, Oskar Bengtsson, började fundera på om att det kanske inte var ett skämt, utan hade något med andeväsen att göra. Sorgligt nog hade jag ingen bandspelare i lägenheten så ni får helt enkelt tro på mig.
”Låt mig förklara”, sa August Strindberg.
”Sedan 3G-telefonin byggdes ut så kan vi i himmelriket telefonera medelst mobiltelefoner. Svårigheten är att komma över en dylik tingest. Jag fick min av en börsmäklare som S:t Per hade visiterat dåligt vid ankomsten. Därför kan jag ringa till vem jag vill.”
”Och vad vill ni mig, mitt i natten.”
”Vi har varken dag eller natt i himmelriket, så jag kunde inte veta att det var natt hos er. Jag behöver eder hjälp.”
”Med vad då”, sa jag samtidigt som jag funderade om jag skulle väcka hustrun så hon kunde vara vittne till det hela.
”Börsmäklaren fick också med sig en dator. Han, Sankte Per, hade en väldigt dålig dag. Börsmäklaren har lärt mig det basala i operativsystemet Windows. Men han har blivit deporterad så nu vill jag att ni lär mig hur Wordprogrammet fungerar. Konstigt nog så inhämtar jag kunskaper mycket snabbare här i himmelriket än jag gjorde i jordelivet.”
”Okej, Jag hoppas att det är ni som betalar för samtalet, för jag har bara betalkort. Om ni inte har startat datorn, så gör det nu.”
”Tack för att ni vill hjälpa mig, datorn är påslagen.”
”Ni ser en knapp som heter Start i nedre vänstra hörnet. Tryck på den och för muspekaren till program. Ni klarar väl förresten av att använda musen?”
”Självklart”, sa August Strindberg: ”Excellent, när jag har muspekaren på program så dyker det upp en ny ruta med namn på en massa program. Skall jag klicka på Wordprogrammet?”
”Perfekt. När ni klickar på Word-programmet så dyker det upp en ny ruta. Markera Nytt dokument och tryck på OK!”
”Ni är en förträfflig lärare herr Bengtsson. Nu har jag en ruta där det står Microsoft Word dokument 1 högst upp. Skall man skriva på den vita ytan?”
”Mycket bra, herr Strindberg . Ni ser ett svart blinkande streck. Där kommer texten när ni börjar skriva. Programmet sköter själv om radbrytningen, så skriv bara på. Vill ni bryta raden tidigare så tryck på Enterknappen, då får man ny rad men också nytt stycke. Vill man bara ha ny rad men vara kvar i det gamla stycket tryck shift + enter. Hoppas att börsmäklaren hann lära er tangentbordet, innan han deporterades. Det skulle göra livet enklare för oss. Skriv nu på ett tag så går jag och kokar kaffe.”
Hustrun undrade vad jag höll på med och jag kunde ju inte säga att jag höll på att lära August Strindberg Word-programmet så jag sa att jag inte kunde somna om och skulle gå ner och äta lite fil. Hade jag sagt att jag skulle dricka kaffe så hade hon blivit klarvaken och undrat vad som stod på. Efter en lyckad expedition till köket kröp jag ner i sängen och förberedde mig för fortsättningen på detta unika uppdrag, att lära herr Strindberg Word-programmet.
”Hur går det för er? Lyckas ni med att få fingrarna att dansa över tangentbordet herr Strindberg?”
”Det går bra. 1932 lyckades jag komma över en skrivmaskin, så jag har en stor vana av pekfingersvalsen. Jag har skrivit några verk här uppe men skrivmaskinspappren är slut. Jag har nu skrivit några stycken i Word. Vad gör jag nu?”
”Först måste ni spara det dokument som ni har skapat.”Jag slöt ögonen och fick en skärmdump av Word-programmet på näthinnan.
”Om ni nu klickar med musen på ordet Arkiv så dyker det upp en ny ruta. Klicka på Spara som. Nu har det kommit upp en dialogruta som heter Spara som. Här skall vi ge dokumentet ett namn och en adress på datorn så ni kan hitta det igen. Kan ni nu spara det dokument som ni har gjort, herr Strindberg?”
”Det skall väl gå bra: först klicka på Arkiv, klicka på Spara som, i dialogrutan väljer jag mappen Strindberg, döper dokumentet till Oskar. Klart. Skall jag göra samma sak varje gång jag skall spara detta dokument?”
”Nej, det behöver ni inte. Om ni nu skriver något nytt i ert dokument Oskar och vill spara det, så gå till Arkiv, Spara så läggs den nya texten till i den gamla Oskar. Förstår ni herr Strindberg?”
”Vad bra. Jag tror att min telefon börjar tappa kraft. Vi måste nog snart avbryta vårt givande samtal.”
”Herr Strindberg , en snabbis; på samma rad som Arkiv så hittar ni Hjälp. Där har ni en guldgruva. Fastnar ni i något så sök där. Jag har tänkt att vi nästa gång ska upprätta ett internetkonto och ett hotmejlkonto. Då kan vi kommunicera direkt mellan våra datorer, det blir ett historiskt tillfälle. Direktkommunikation mellan himmelriket och jordelivet! Och kanske det viktigaste. Ni kommer att kunna skicka era nya verk till er förläggare. Vilken succé! Nya verk publicerade 90 år efter er död. Jag tror att jag vill ha en mindre provision på det. Men hur skall jag kunna kräva ut det?”
”Det låter ytterst intressant. Hoppas bara inte att mina giriga släktingar börjar kräva in pengar. Nu börjar telefonen fungera dåligt. Jag ringer när jag kan och tack för allt, herr Bengtsson.”
Jag kontrollerade att mobiltelefonens alarmklocka var inställd på 06:15 och vände mig på magen och försökte somna in. Allvarligt talat så var det inte alltför lätt. Det var många frågor som surrade i skallen. Varför hade han ringt mig? Skulle han ringa igen? Hur skulle vi kunna upprätta ett Internetkonto? Han kunde ju sno mitt gamla Algonetkonto och jag skulle vilja se dem debitera mig för ett konto i himmelriket. Intressant.